Scio me nihil scire

Rubrik inspirerad från engelsk provet.. Vad gör en till vuxen? Ibland känns de som jag aldrig varit barn... Mina föräldrar hade så mycket med varandras problem att dom inte såg mig... eller min bror... Bra eller dåligt?? Ingen aning.. Jag är de jag är idag pga detta.. Trivs jag med mig själv? Nej... Mitt projekt idag fick mig att leta upp alla gamla fotografier... De finns många... Jag har både mammas o pappas... Mammas tog jag för hon inte ville ha dom... Pappas tog jag när han dog.. Hans visste jag knappt fanns..eller inte alla iaf.

Anita är nere i ett par dagar.. Hon var här idag o vi drack kaffe o pratade... Om mamma...mormor.. Min barndom. (anita o mamma har känt varandra i 40+ år) Pappa.. Sånt..  För första gången pratade jag om saker jag aldrig sagt i ord... Känslor jag haft... Hon sa att de inte var mitt fel...att man inte förväntar sig att barn ska förstå vuxenvärlden o att ingen förväntat sig de... jag vet de...själv.. Men de har aldrig känts så. Jag har alltid känt som om jag haft bråttom att bli vuxen.. Men jag var ju tvungen... Anita berättade om en period då mina föräldrar (någon av alla gångerna) separerat... O jag var runt 7 år. Hon hade frågat mig hur de var hemma o jag hade svarat att mamma bara sov o inte gjorde någon mat till mig.. Hon sa hon hade skällt ut min mamma o sagt att mina föräldrar fan inte borde fått sätta barn till världen.. Hon hade dåligt samvete för de samtidigt som hon tyckte att mamma var tvungen att höra de..själv minns jag inget av de.. Föträngt?

Många tror nog de bara varit jag som varit elak o okänslig som inte har förståelse för min mamma.. Min mamma har alltid varit sjuk... Jag har alltid fått höra de.. hon är ju sjuk..hur kan du vara sån då? Men jag då? De är ingen som vet hur jag har haft de... Jag har alltid skämts.. låtsas som inget...
Jag hade bråttom att bli stor.. För jag var tvungen.. De var inget val... Jag har inte kunnat vara liten..någonsin känns de som. Jag minns inte allt från min barndom..men de jag minns är inte bra saker.. Jag har aldrig varit misshandlad,utnyttjad...inget sånt.. Mina föräldrar har bara varit frånvarande.. Dom flytta ihop..särde på sig.. Umgicks sporadiskt..snacka därimellan skit om varandra till mig... Min mamma träffa en ny.. Som vi skulle bo med.. När jag var kanske..11,12 kanske... han var inte klok.. Jag minns att jag stod i trappan ( i ett 8 vånings hus) o hysteriskt skrek åt min mamma.. I ren desperation.. Hon lyssna inte... Första gången jag ville flytta hemifrån var jag 13 år.. Sen den dagen tjatade jag om detta tills jag var 16+ o flyttade...

Jag var nog ett hemskt barn... Jag skrek o svor o grälade... Jag var nog fruktansvärt aggressiv men de var så min desperation visade sig... Man är inte utrustad som barn att hantera sånt... Man ska inte uppleva saker som jag gjort i den unga åldern. Jag rättfärdigar inte mitt beteende... Jag kan i efterhand säga att jag gjorde fel... O att de haft konsekvenser... Men jag visste inte bättre....jag borde idag vara helt fördärvad..seriöst borde jag inte fungera..min bror fungerar inte.. Anita sa att mitt psyke var starkt redan när jag var liten..jag har alltid varit stark..tills nu.. Min själ är trött...vet inte hur jag ska orka vidare.. små gruskorn blir till berg just nu....