Scio me nihil scire

Läser filosofi...om verkligheten... Allt är i förändring, eller statiskt...vet inte vad jag tror eller tänker.. Om något... Världen är inte längre som jag trott eller som jag velat. Jag är fortfarande ledsen..fast jag vet jag ska vara glad. Men det är svårt ibland bara.
Jag ser ner på deppiga depressionsåkommor, hatar dom och vill absolut inte vara en sån.. Jag vill vara glad och trevlig och rolig och bara vanlig.. Och jag tror att de flesta som bara träffar mig ytligt får den bilden..men de tär att hålla den uppe ibland och murar rasar och mitt inre kaosar och alla mina personligheter krockar. Mina viljor kan inte mötas och mina tankar brister.

jag vill vara jag, mig med alla mina tankar och idéer och allt som gör mig till mig men det går inte. Och det tär på mig och ibland ger jag upp, låter det bara flöda och allt blir fel och tråkigt och dimmigt.
Jag är en dubbelnatur, mina tankar och mitt jag är inte alltid det som syns och märks. och saker blir så fel. jag vill men det går inte.

Det känns oftast som att ingen i hela världen faktiskt känner MIG och jag känner ingen... Verkligen känner mig liksom..svårt att förklara om man inte upplevt det, men det som alla ser är inte hela bilden, bara någon flummig skugga..

Jag underar var min verklighet är ibland....finns den inte eller ser jag bara den på fel sätt...